Vacker och vidrig

Lars von Trier är fortfarande en av världens mest intressanta filmregissörer.

Här delger han oss problematiken mellan man och kvinna som förlorat sitt enda och älskade barn.

Antichrist är upplagd som ett drama med prolog, akter och epilog och detta är lika genomtänkt gjort som allt annat som von Trier tidigare presenterat. Snyggt också med loggan och inledningen av kapitlen.

Öppningen av filmen är makalöst vacker i slowmotion till klassisk musik. Filmat i svartvitt och som en hyllning till Ingmar Bergman. Även om det står i slutet att det är till Andrej Tarkovskij.

Willem Dafoe gestaltar suveränt den sörjande mannen. Han är terapeut och tar sig an sin hustru (Charlotte Gainsbourg) som patient då hon lider så fruktansvärt efter deras sons död. Hon fick pris som bästa skådespelare på Cannesfestivalen för just denna roll och det är hon väl värd.

Föräldrarnas sorgebearbetning är mycket intressant skildrad och hade det inte varit för de absurda våldsuttryck som visas i slutet av berättelsen hade det här varit ännu ett av Lars von Triers storverk. Men jag kan inte rekommendera en film som tar en så omogen vändning och med så sadistiska våldsinslag så man inte längre kan ta filmen på allvar. Där faller Antichrist.

Det som tidigare byggts upp så gripande om människans komplexitet och sårbarhet blir till en askhög efter sjukt frossande i perversiteter som är så äckliga och hemska att se på att känslan av att kasta upp inte är långt borta.

johnny@manssonskultur.se