Nostalgiskt värmande

Radarparet Simon and Garfunkel gav oss det vi kom för. Scarborough Fair, Homeward bound, The sound of silence och Mrs Robinson för att nämna några av deras världshits.

Tyvärr var ljudet dåligt och då satt jag ändå nära scenen. Det förtog en del av helhetsupplevelsen. Det blev bättre när Paul Simon ensam kompade Arthur Garfunkel. Eller när de bjöd in sina inspirationskällor, The Everly Brothers. Då lät det riktigt bra.

Don och Phil Everly är fortfarande still going strong. När de båda paren tillsammans kör Bye Bye love vill inte publiken släppa The Everly Brothers från scenen. Så bra är de!

Det bästa numret av Simon and Garfunkel var Bridge over troubled water. Här bevisar Garfunkel att han fortfarande bemästrar sin sång när han går högt upp i slutrefrängen. Det var makalöst vackert.

Som extranummer fick vi klassikern The Boxer och då hördes det som om alla de 60 000 på stadion sjöng med i refrängen. Det andra extranumret Leaves that are green gjorde de gudomligt vackert.

Om bara ljudet hade varit bättre, så hade det varit en kanonupplevelse.

johnny@manssonskultur.se