Att spela teater för barn är inte det lättaste och ofta spelar vuxna över huvudet på barn vilket också sker i denna uppsättning.

Regissören Sally Palmquist Procopé verkar tro att om allt går snabbt så har man vunnit loppet. Det är snarare tvärtom. Eftertänksamhet parad med finurlighet borde den här föreställningen präglats av.
Operan börjar med det gamla knepet att man låter Karlsson på taket (Samuel Jarrick) gapa och skrika i salongen men till ingen nytta. Barnen verkar bli mer skrämda än roade. När det sedan kommer en docka inflygande på en lina har man helt tappat greppet. Givetvis skulle det vara Samuel Jarrick. Då hade man gjort något spektakulärt och häftigt. Karlsson hänger visserligen senare i linor men det är tafatt och ospännande gjort. I dagens teknologiska värld skulle man kunnat få fram fantastiska effekter om man tänkt ett steg längre.
Thomas Lindahl är en driven musiker och har gjort stämningsskapande musik till film men till den här operan når han inte riktigt fram. Visst är det lättsamt och stundtals kul och sprallig musik men de där riktiga örhängena infinner sig inte. Ett kul grepp kunde varit om varje figur fått sin egen melodi.
Sångarna är de som gör starkast intryck då de alla sjunger mycket bra och textar föredömligt. Men för barnen är det nog ändå svårt att riktigt höra vad de sjunger.
Familjens askgrå kostymer ser ut som om de bor i ett öststatsland och den prägeln har även operan i början. Det lättas upp så småningom med mer färger men det hela blir mer ett spektakel än en levande Karlsson på taket.

johnny@manssonskultur.se