Traditionell operauppsättning

Det är snällt, oförargligt, romantiskt och komiskt.
Det känns som man är förflyttad tillbaka till Malmö stadsteater på 1960-70-talet då Malmö var Sveriges operettstad.

Anton Nekovars iscensättning av Rosenkavaljeren har inga överraskningar att erbjuda. Allt är som man kan förvänta sig och därför känns föreställningen väldigt lång med sina fyra timmar.

Det börjar oroväckande då orkestern dränker sångarna så man knappt hör vad de sjunger i första akten.

Wiebke Damboldt och Anna Ryans röster missar man totalt då de står längst bak i kulisserna.
Regissören verkar ha glömt att deras gästspel är på en mycket större scen än dekoren är gjord för.
Båda sångarna är annars säkra i sina karaktärer och sångmässigt tar de igen det betydligt i den underbart bitterljuva Trio i finalen. Det var också sångarna som blev den största behållningen och det gällde dem alla.

André Eckert levde ut sina olater som den odrägliga baron Ochs och Wiebke Damboldt med sin högljudande stämma fungerade väl som den unge älskaren Octavian.
Eva Resch sekonderade fint som dottern Sophie.

johnny@manssonskultur.se