Intressant vikingadrama

Tirfing har inte spelats på en svensk scen sedan 1901 och man har en viss förståelse för det. Det här är inte en av de stora operorna och vikingatemat känns förlegat.

Det som är intressant är konflikten om kvinnligt och manligt då huvudpersonen som är kvinna tvingas klä ut sig till man.
Martina Dike som gestaltar Hervor/Hervardur har en underbar mezzosopran och hon agerar trovärdigt i sin dubbla roll.

Hennes motspelare Daniel Hällström agerar och sjunger i samma klass med sin kraftfulla baryton. Tillsammans utgör detta par föreställningens behållning sångmässigt och dramatiskt.

Nils Olsson gör en kul krumelur som betjänt och det är synd att han inte fått mer att göra med sin njutbara tenorstämma.

Det är ett lättillgängligt stycke då det gäller musiken men här finns inga örhängen och man minns inte musiken nämnvärt efter föreställningen.

Historien är hämtad från en isländsk saga från 1200-talet och den blir lite lång och krävande i andra akten. Men vill man se något udda och svenskt och av Stenhammar så är det värt ett besök.

johnny@manssonskultur.se