På den nya rockklubben – efter att Kulturbolaget har stängt ner och flyttat hit – drog Wilmer X fullt hus, d v s 1 500 personer.
30 minuter försenade stod de på scen i den heta konserthallen; som vanligt full fart framåt direkt. Ah du, hur fan ser du ut? markerade anslaget om hur kvällen skulle bli.
Man vet att när man går på en Wilmerkonsert så blir det alltid bra då de älskar vad de spelar och ger publiken de låtar de vill höra. Om en hund mådde så här var ett bevis på det. Allsången gick ingång direkt i refrängen.
Från deras senaste platta Mer för dina pengar kom Nu eller nästa liv, Slickar den hand som slår och Bäst före dan efter. Från EPn som är på väg ut, Sockerpojke.
En av mina favoriter För dum för pop gav mig en påminnelse om att redan från deras första platta tog Wilmer tag i mig; att de håller än idag med sin enkla pop/rock/blues och country visar på en originalitet i deras låtskrivande.
Nisses skånska idiom ihop med Jalles munspel är fronten i bandet, men utan Sticky Bombs trumspel, Thomas Holst bas samt Janne Lindén på gitarr hade det aldrig varit det sammansatta och täta band som ikväll överöste oss med hit efter hit.
Hur får man August Strindberg involverad i ett cirkusprojekt? Kanske så här med halsbrytande artister som imponerar med sina vågade upptåg.
Genom att bryta sönder Strindbergs text och förändra figurernas mening och mål till en mer underhållande nivå får nycirkusen en dominerande roll så att publiken häpnar av förtjusning.
Både skådespelare och cirkusartister klättrar på väggar, stolpar och går på lina så att man blir rädd att någon av dem ska skada sig, men det är härligt att se på. Fast jag hade velat ha en mer seriös uppsättning där texten är det primära.
Det är som om man inte riktigt bottnar i texten eller tagit den på allvar i genomläsningen. Här skojas allt bort. Kanske för att man vill nå en yngre publik; då är de riskabla cirkuskonsterna ett säkert kort.
Katrine Wiedemann har tidigare satt upp denna Strindbergpjäs tillsammans med scenografen Maja Ravn; det hade varit intressant att se vad de kunnat åstadkomma utan nycirkusen, då jag missade deras förra uppsättning.
Tilde Björfors blir den som kan stoltsera med ett väl utfört arbete: det här är så bra som det kan bli av att sätta in Cirkus Cirkör i en sådan existentiell pjäs som Strindbergs expressionistiska Ett drömspel.
Här handlar det om det drömska; det har Maja Ravn väl förvaltat med väggar, bord och stolar som ligger och står på de mest märkvärdiga vis, precis som våra drömmar kan vara.
Indra kommer ner på jorden för att se hur vi människor har det. Hon får gång på gång upprepa Strindbergs berömda mening, ”Det är synd om människorna.” Hon sätts in i de mest vardagliga situationer där hon får fråga sig; är verkligen jordelivet så här arbetsamt.Ja, får hon ständigt till svar; Innan hon igen försvinner i sitt drömska tillstånd.
Foto Emmalisa Pauly Av August Strindberg, Regi och bearbetning Katrine Wiedemann, Cirkusregi Tilde Björfors, Scenografi och kostym Maja Ravn. I rollerna Karin Lithman, Axel Ahl, Hamadi Khemiri, Mari Götesdotter, Erik Olsson m fl
Denna film har alla fel i hur man misslyckas med att berätta en historia.
Till min förvåning ser jag att regissören Marcus Ovnell regisserat film tidigare; jag var helt övertygad om att detta är en debutant.
Så här dålig film kan jag inte minnas när jag senast såg. Det är så amatöristiskt; ungefär som om vi är hemma hos någon som vill visa sitt första försök att göra ett utkast för en långfilm. Att man inte redan på manusstadiet insåg att det här håller inte; det måste bearbetas: här finns så många logiska luckor; och var är klipparen: Han verkar helt frånvarande! Här hade behövt klippas och tätas så att berättelsen accelererade.
Att öppna en film med en barnkör i en kyrka – med en alldeles för lång sång – där det redan är en longör och därefter inte händer någonting av värde i berättelsen; det är ett karaktärsmord som är förbjudet i filmberättande. Visst kan en film berättas långsamt men inte sövande där man sitter med flera frågor i huvudet om vad det egentligen handlar om.
Premissen är god där man vill visa vad ett gäng ”danskar” som kommer till Sverige kan orsaka med destruktiva krafter. Fast då måste man ha ett starkt manus och trovärdiga skådespelare som kan bära upp rollerna. Tobias Hjelm som spelar prästen har en central roll men gör inte mycket väsen av sig. Han stirrar mest i tomma luften. Här borde regissören direkt se att det här håller inte och ändrat.
Den enda som man kan kalla skådespelare och som agerade trovärdigt var Dejan Čukić som gängledaren. Det hjälpte inte att Marika Lagercrantz var med; hon tillförde ingenting!
Allting utspelas i Skåne och i min uppväxtstad Limhamn med omnejd, mycket inne i kyrkan i Tygelsjö. Där har prästen sin flock av unga människor, fast en del lämnat och övergått till det danska gänget som sysslar med kriminalitet och droger.
Vid kvällens galapremiär hörde jag inte en enda applåd efter filmen: tystnaden var kompakt; vid kvällens korta frågor och svar kom det några artiga frågor. Det är synd om alla som medverkat till den här filmen, jag lider med dem.
Att det här har kunnat gå upp på en biosalong är för mig obegripligt. Hela filmen som ska föreställa en thriller har inte ett uns av spänning. Jag längtade ut från biosalongen.
Regi Marcus Ovnell, med Tobias Hjelm, Dejan Čukić, Jenny Lampa, Marika Lagercratz, Mikhail Fedorchenko, Linus James Nilsson.
DiLeva levererade förra året en mycket hör och sevärd show där han tolkade David Bowies låtar. Nu gör han det igen: fast utan band och att inkludera sina egna hits.
Det är utsålt i Palladium sedan länge, publiken välkomnar Thomas genom att svara på minsta anrop som DiLeva önskar från sin församling. Thomas är en verklig publikdomptör, men aldrig krävande eller auktoritär. Han gör det med glimten i ögat och publiken förstår det.
Thomas berättelser från hans uppväxt i Gävle känner vi igen från hans förra show. Tyvärr så har inte denna show så mycket mer att tillföra än den förra, som dessutom var så mycket bättre.
Här borde Thomas förstå att ett helt band tillför en show väsentligt mer än att enbart ha med sin kapellmästare på keyboard; även om han kan trolla fram de mest fantastiska ljud.
Rent visuellt blir det tråkigt i längden med enbart Thomas och en akustisk gitarr; även om Thomas bjöd på både frukter, skratt och minnesbilder från sitt artistliv.
Vi fick i stort sett samma Bowielåtar som han framförde med sitt gedigna band, nu med DiLevas egna; Vem ska jag tro på?, Vi har bara varandra, Vad är frihet?, Miraklet och Everyone is Jesus; då var det rena frälsningsmötet, men härligt då publiken så innerligt sjöng med. DiLevas kärleksbudskap bemöttes överväldigande, vilket gjorde Thomas glad och lycklig.
Många känner sig kallade, men få är utvalda till att gestalta minnesvärda upplevelser på scenen, tyvärr hör inte detta till en av dem. Här är det undergångsstämning med för hög musikvolym samt sövande och obegriplig dans.
45 dansare medverkar tillsammans med 5 operasångare, 1 sångare, 6 basunister och 1 elektronisk musiker. Men det räcker inte för att göra ett spännande verk, det är i det konstnärliga teamet som det brister. De har fått fram en egen lekstuga där dansarna mest verkar hålla på med kroppsterapin Frigörande andning, som är nog så användbar; fast påfrestande för oss i publiken att se ett helt danskompani frusta och stöna sig igenom ett långt parti tills de slutligen faller ihop en efter en.
Till musik av bland annat Madonna, David Bowie, Robin, Cardigans, Björk och Justin Timberlake utfördes olika excesser av springande och hoppande över scenen. Inte mycket att imponeras över. Däremot operasångarna som framförde låtarna klanderfritt i annorlunda och utmanande tolkningar, arrangerat av Jeanette Albeck; fast det var svårt att förstå hur deras texter passade ihop med vad vi fick se på scenen.
Det är fem dansare som gestaltar resande som är på vandring, men mot vad? Det ska vara en ritual till helande i att förstå sig själv, men det är väldigt vagt framställt.
Balettstyckena är uppdelade i en ritual i tre delar, födelse, sexualitet och död. Från barn till vuxen, från ljuset till mörker och från livet till döden.
Det låter intressant som det uttrycks i programmet, fast på scenen blev det både obegripligt och svårgreppat. Det är som om det konstnärliga teamet fastnat i sina egon, utan att förstå att verket ska nå ut till publiken, så det blir berikande och spännande. Nu är det ett enda sammelsurium på experimentstadiet. Abstrakt så det förslår.
Kostymerna av Christian Albrechtsen var överdådiga och skrämmande; fast väldigt svårt att förstå vad han vill symbolisera med dessa dräkter. Koreografin som har gjorts i samarbete med dansarna av Oliver Marcus Starpov och Sebastian Kloborg är lika svårförståelig.
Den nykomponerade musiken av Jeanette Albeck är arrangerad av Jeanette fast inte mycket att orda över då den är glömd lika fort som applådtacken har avklingat.
Foto Per Morten Abrahamsen Koncept Anja Behrens og Christian Albrechtsen i tæt samarbejde med det kunstneriske, Iscenesættelse Anja Behrens, Scenografi og kostume Christian Albrechtsen, Koreografi Oliver Marcus Starpov og Sebastian Kloborg i samarbejde med danserne, Nykomponeret musik og arrangement Jeanett Albeck, Lys Mathias Hersland, Basunarrangør & Kapello Jakob Munck, Musikproducer Jeanett Albeck i samarbejde med Christian Vium. Dansare och sångare. Den 21 april 2024
Detta är något av det mest sinnesrubbade jag sett då det gäller opera. Jag frågar mig flera gånger; vad ska det här föreställa? Har regissören Simon Steen-Andersen över huvud taget tänkt vad han vill eller vill han bara visa med sin makt vad han kan åstadkomma?
Det börjar med den välkända scenen från Mozarts Don Giovanni då stengästen kommer på besök hos Don Giovanni och sjunger sin hämndaria. Nog så gott men tyvärr förstår inte regissören att man dränker inte operasångarna med dundrande musik. Efter att Don Giovanni försvunnit ner till helvetet befolkas scenen av flera av de mer kända solisterna från operavärlden. De ingår i ett konceptliknande äventyr som möjligtvis kan roa dagisbarn.
En stor del av handligen är filmade inslag från Det Kongelige gamle scen där både regissören och solisterna springer runt i diverse vrår och försöker göra sig lustiga, men det faller platt ner som en pannkaka.
Simon Steen-Andersen vill försöka vara modern och tror att med öronbedövande musik kan man nå de yngre till operahuset; jag tror tvärtom efter att ha sett detta fiasko. Här finns inte tillstymmelse till nytänkande, uppfinningsrikedom eller spännande scenlösningar. Det är enbart töntigt och på en pubertetsnivå som inte ens är rolig.
Det framförs på ett imbecillt och ointelligent vis som tröttar åskådaren: jag förstår mycket väl varför det inte var paus i den två timmar oerhört ansträngande uppsättningen: i så fall skulle säkert större delen av publiken lämna operan.
Foto Camilla Winther I samarbejde med Opéra national du Rhin. Koncept, re-komposition og iscenesættelse: Simon Steen-Andersen, Dirigent Bassem Samir Akiki, Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor, Ictus. Medverkande sångare Fanny Soyer, Siphokazi Molteno, Cody Quattlebaum, Damien Pass, Fredrik Bjellsäter, Geoffroy Buffière.
Ännu en onödig film som inte tillför oss någonting mer än en medioker kärlekshistoria, byggd på åländska Anni Blomqvist fem romaner som tidigare filmatiserats av YLE som tv-serie på -70-talet. Nu har man stuvat ihop alla böckerna till en nästan tre timmar alldeles för lång film. Den har ändå blivit en stor succé på biograferna i Finland. En halv miljon har sett om Stormskärs Majas liv.
Amanda Jansson, som slog igenom som polis i tv-serien Den tunna blå linjen gör huvudrollen som Maja. Med hennes stora ögon förstår vi och känner med hennes lidande och glädje i vardagens göranden. Maja vill själv bestämma vilket liv hon vill leva, men det är svårt i 1800-talet med alla dess stränga religiösa regler och påbud.
Maja tvingas gifta sig med en man som hon inte vill vara med, hon har i sina drömmar valt en annan man i hennes närhet som hon vill leva med. Men Maja måste rätta sig efter sina dominanta föräldrar. De har tillsammans med Janne och hans föräldrar valt Maja: Janne spelas uttrycksfullt av Linus Troedsson. Han framstår i början som en butter och trögtänkt person men växer genom filmen till en stabil och trogen familjefar, med mycket kärlek till hans Maja.
Paret flyttar till den ensligt åländska ön Stormskär, där kommer de att bo ensamma och få kämpa med naturens hårda leverne. Krimkriget kommer emellan och då paret hunnit få flera barn får Maja ensam kämpa med barnen då Janne måste fly stormskär: det blir ockuperat av engelska soldater. Under Jannes frånvaro har Maja bara tid till att serva soldaterna, men barnens far finns där hela tiden i hennes tankar. Hon är helt klar över att Janne en dag ska komma tillbaka.
En del dramatiska händelser ger filmen liv men longörerna är många och filmmusiken alldeles för romantiserad och opersonlig. En scen med Maja och Janne får mig att tänka på den gamla hårschamporeklamen Timotej: fotot är softat och paret har inte en rynka i sina ansikten, fast de slitet på land och hav med fiske och annat i det karga landskapet. Så är också filmen: storslagna naturbilder står i fokus där skådespelarna är medagerande.
Regi Tiina Lymi, Medv Amanda Jansson, Linus Troedsson, Jonna Järnefelt, Tobias Zilliacus m fl.
Tre män träffas i en stuga på landet för att jaga, men jagande förbytts i att jaga varandra. Fast från början fram till det bittra slutet är det en lång uppförsbacke.
Vi har sett det förut, personer som helt förändras av grupptryck eller starka individers påverkan. Det är det mest väsentliga i den här filmen.
Två nyfunna vänner Greger (Magnus Krepper) och Alex (Ardalan Esmaili) åker till en vän till Greger, Henrik (Jens Hultén) som har fastnat i ett gammeldags mansideal. Alex blir förvirrad och försöker blidka Greger med en bukett ljung så han ska sova lugnt. Det ger inte så bra utslag då Greger och speciellt Henrik vill framstå som karlakarlar. Alex är den kloka och förståndiga av de tre, men snart dras han med i de andra männens dårskap.
Henrik och Greger ska lära Alex hur han ska jaga, det blir till ett både känslomässigt och oroväckande jagande. Efter att den första älgen är skjuten väller det upp både moraliska och estetiska frågor, om det är rätt att ta livet av dessa ståtliga djur som att äta dem, när det kommer till ätandet av hjärtat på djuret klarar inte Alex det, då väller det ut känslor och spyor. Alla tre skådespelarna levererar vad de ska men det haltar i manuset.
Filmen är en moralisk kompass om hur långt vi kan gå i att jaga djur eller människor till döds. Fast tonen i filmen ger inte det obehag eller den väckarklocka som det hade kunnat vara. Till det är regin alldeles för slapp och utan stringens. Man låter kameran gå utan någon tanke om att kunna fånga oss åskådare.Här får vi även skylla på klipparen.
REGI Sarah Gyllenstierna, SKÅDESPELARE Jens Hultén, Ardalan Esmaili, Magnus Krepper
Anthony Hopkins ger oss ett gripande porträtt av Nicholas Winton som räddade 636 judiska barn från nazisternas förföljelser i Tjeckoslovakien 1938/39.
Vi har sett det förr om människor som räddas från nazismens klor, men här framkommer en icke så känd händelse om börsmäklaren Nicholas Winton. Hans fru Grete görs av vår svenska Lena Olin. Hon var svår att känna igen, bra jobbat som skådespelare.
Filmen tar sin början 1987 där Nicholas Winton en dag ser sin gamla portfölj, då blir han påmind om sina heroiska insatser i början av andra världskriget, även om han själv ser sig som en antihjälte.
Genom att gå igenom gamla saker i sin villa där frun vill han ska röja upp – då hon ger sig ut på en resa till deras gravida dotter – får vi se tillbakablickar om hur den unge Winton: – väl spelad av Johnny Flynn – med livet som insats skaffar engelska pass åt barnen i Prag, så de slipper gaskamrarna. Flera av dem har tidigare flytt från Tyskland och Österrike, nu är det dax igen men hos fosterföräldrar i London.
Tillbaka i nutid får en stor tidning reda på Wintons hjälteinsats, vilket även leder till TV-programet That´s Life! där en del av de överlevande finns med. Hjärtskärande att se men ock så viktigt att igen bli påminda om helvetet som många judar genomled.
Denna berättelse som är baserad på en bok är både gripande och intressant, främst för Hopkins insats, när hans tårar kommer, så kom mina. Själva ramberättelsen är ganska så ordinärt uppbyggd så därför blir det enbart vissa scener som griper tag i en. Men de är desto starkare.En långsamt fin och berörande film.
REGI James Hawes, SKÅDESPELARE Anthony Hopkins, Helena Bonham Carter, Jonathan Pryce, Lena Olin m fl
Inför ett nästintill fullsatt konserthus fick vi ta del av Hilding Rosenbergs De fyra livsåldrarna där Malmö SymfoniOrkester visade sig på styva linan. Detsamma gällde för Beethovens Eroica. Det är så här klassiska konserter ska framföras.
Från den skånska tonsättaren Hilding Rosenberg kom den tredje symfonin från 1939 som ingår i vad man betecknar som den tidiga modernismen. Den reviderades 1949 med ny sats 3. Den anspelar på barndomen fram till ålderdomen.
De fyra satserna var enormt njutbara så som Mario Venzago dirigerade dem, med inkänning och lyhördhet, härligt att se hans fingertoppskänsla då det gäller att leda orkestern. Lätt att förstå att denna symfoni anses som Rosenbergs mest kända verk. Det är våldsamt, expressivt och långsamt, som livet självt.
Huvudkonserten för kvällen Eroica som betyder hjältemodig skulle vara en hyllning till Napoleon men blev tvärtom. Beethoven blev besviken då Napoleon utropade sig som kejsare och kallade Eroica – ”komponerad för att hylla en stor man”, vad han ville åsyfta var att Napoleon inte längre var den hjälte som han ville hylla tidigare. Den fick sin premiär 1805, som man kallar den romantiska eran. Symfonin är fylld med många känslostormar, så som kärlekslivet.
Mario Venzago med sin perfektion och Malmö SymfoniOrkester såg till att vi vandrade hem i kvällsblåsten med ett lyckligt leende på läpparna.
Dirigent Mario Venzago ledde orkestern varsamt framåt i båda styckena.
MÅNSSONSKULTUR.SE 